tisdag 21 maj 2013

En dag i taget...


Äntligen..........

Kanske var dags att skriva inlägg men oj var så längesedan så jag fick forska och leta efter inloggningsuppgifterna. Då var det verkligen dags va ?
Jag har sedan förra inlägget kämpat mot min värk och tillslut så brast det. 
När ryggsäcken blir packad till det yttersta så funkar inte det inte mer....
Nu är det dags att börja sortera ut, så säcken kan tömas, eller ja minskas iaf och ställas undan med bearbetade känslor och tankar. I mitt sjukintyg står det uttmattningssyndrom, ja uttmattad känner jag mig verkligen. 3-4 timmars sömn per natt sedan 2-3 år tillbaka och alla sorger jag tvingats hantera och ingen förståelse från sjukvården då jag sökt för min värkande kropp, gjorde att jag föll platt fall. 
" Mitt arvegods efter Erica, varje gång jag tittar på denna tänker jag på henne "
Älskade syster vad du fattas mig, gör ont så det skär i bröstet


Saknaden efter min syster har tärt så och samtidigt inte få möjlighet till ensamhet och gråta blev för mycket.
Oftast är det skönt att få gråta ur sig själv men nu är det bra att kunna göra det hos min kurator. 

Hon benar upp tankegångarna så de går i rätt riktning. Jag kan längta efter de sociala i och med jobbet, men som det är nu skulle det inte funka då det tar sån energi att ta sig ur sängen. Men för mina älskade små hjärtans skull måste man ju. Det är för deras skull jag kämpar !


 En del dagar får jag fobi och fixar inte möten mellan människor. Men allt som oftast får jag tvinga mig....
Därför är medium som Fb, Instragram och bloggar ett alternativ för att hålla mig al´a jour om omvärlden.
För det mesta får jag leta efter motivation och ork till att städa eller plocka undan här hemma. Blir liksom en ond cirkel, då jag mår dåligt av stök men ändå inte kan fixas det trots allt...

Men min medicinering så börjar det sakta men säker vända och jag som alltid annars vill att allt ska ske nu, allra helst igår har fått tvinga mig att bromsa och ta en dag i taget. Det är svårt, men gör så gott jag kan. 
Min pappa skrattar åt mig, jag kan säga åt honom att ta det lugnt men själv glömmer jag bort det. Ja älskade pappsen va du skrämde mig förut när du berättade att du hade varit till akuten igår. Pappa fick problem med prostatan 2004 och kunde inte tömma blåsan ordentligt, fick opereras för det och höll på att sluta riktigt illa då han höll på att förblöda. Nu var han stolt för att läkaren hade berömt honom för att han hade sökt hjälp i god tid denna gång. Puh !

Min kurator gav mig läxa för några veckor sedan att börjar skriva ner mina tankar....
Ler lite nu och tänker att nu är jag mogen för det, nu är jag på gång. Så har ni läsare svårt för mina beklagande och ältande inlägg framöver, det är valfritt att läsa.... ;-)
RESULTAT AV DAGENS TERAPIARBETE KANEL & VANILJ BULLAR, GJORDE ONT I ARMARNA 
MEN VAR VÄRT DET  FÖR JAG HANN TÄNKA MYCKET. 



4 kommentarer:

Ann-Helene sa...

Så fint att du vill dela med dig av ditt liv<3 Den Åsa som jag har lärt känna är en underbar kvinna.Jag går själv igenom en tuff tid i livet,men absolut inte i samma grad som du.Du får mig att förstå att det finns de som har det värre.Mellan varven så lyckas jag tänka med förnuft.Men hur i hela fridensnamn tillåter jag mig gång på gång att falla i destruktiv tankegång!Skickar massa massa styrka till dig.C hälsar så gott!Varma kramar Ann-Helene

Åsa sa...

Tack fina du ! Ja alla har det kämpigt och var o ens bekymmer och svåra perioder och faser är jobbiga oavsett. I mellan varven behöver man falla för att komma vidare och lära sig....
Stor Kram till dig, du är en stark förebild för mig ! Hälsa så gott till C från mig !

Ann-Helene sa...

Men fina du...jag kan verkligen inte vara någons förebild<3 En sak som slår mig väldigt ofta är hur starkt jag kan känna för nära å kära. Alltid finnas där och alltid sitta med någon form av med känsla. Uräkta mig nu, men hur i hel..te ska jag kunna få förnuftet in i min hjärna??? Tycker iaf att det är väldigt fint av dig att dela med dig på detta sättet. Känner väl själv att FB (som jag ofta lutar mig emot) inte alls är det bästa forumet att få ut sin känslor på. Då är det ju väldigt fint att ist dela sitt innersta här. Kram kram kram<3

Åsa sa...

Klart man kan vara en förebild även om man har det lite svajigt.
Ja du det är inte alltid som hjärna gör som förnuftet vill....
Den fina egenskapen att vara stark för nära o kära är fantastisk men ofta så tar man inte tid till sig själv...
Att vara öppen med hur jag mår är inte alltid så lätt men har tröttnat att dölja mitt gående bakom en fasad där man alltid upplevs som stark. Nu visar jag för mig självt att jag är stark även om jag ibland faller.
Stor Kram