Idag är det en sån där dag
då man helst vill gå och gömma sig,
därför tvingar jag mig till att vara social.
Tror jag behöver det, blir en fika med min vän J
Ska bli skönt att få strî och prata lite strunt.
Igår var jag till kuratorn igen
det var jobbigt och vi började rota i det djupaste.
Hon sa att jag verkar spänd
och sitter med spikrak rygg,
inget jag reflekterat över förrän hon sa det.
Jag har sen jag minns,varit den duktiga och starka och inga misstag fick göras.
Jag jämfördes och alltid så fick jag höra att jag var "slarva/slösa/stressiga och hon som alltid kommer försent"
Då tog man det med en klackspark
och tyckte "stämpeln" var lite charmig.
Men egentligen har det varit en tung börda att bära.
Barndomen var fantastik, så missförstå mig inte men det är jobbigt att vara mellanbarn men ändå vara den som ska vara "stor" och stå upp för sin storasyster.
Jag minns att jag fått tagit henne i försvar på skolgården och blivit arg då glåpord flög förbi.
Jag har fått vara stark för min lillasyster och varit en förebild.
När jag inte föll inom den ramen så fick man höra att jag borde gjort si eller så.
Mina föräldrar har älskat mig, tvivlar jag inte en sekund på.
Jag hade inte nåt tvång att prestera superbetyg.
Jag minns pappa ord än idag, " du gör det du kan, kan du bara + och - och gånger och dela med så kommer du långt iaf"
då jag kämpade med matte...
Han hade ju rätt, men på nåt vis så blev jag ändå hon som var i mitten som skulle ge och båda håll.
Jag har inte tillåtit mig att vara ego
utan hela tiden haft en "förhöjd uppmärksamhet"
och vara den som står stark även om det blåser.
Jag som faktisk vill kunna tillåta mig att vara liten
och tas hand om, fixar det inte....
Än......
Dag för dag, så småningom....
Blev en massa svammel, men det behövde sättas i ord.
