5 månader av stor saknad...
* 27/12 2008
Du fattas mig älskade Mamma...
finns inte en dag jag inte tänker på dig
Tittar i gamla bebisböcker du skrivit åt mig.. bara att se din handstil får mig att gråta
" Mina ögon kan tindra
Mina läppar kan le
Men sorgen i hjärtat
Kan ingen se "
Hoppas att alla runt omkring
tar vara på tiden med sina föräldrar, den kan försvinna bara sådär
När mamma led så i slutet så ville man bara för hennes skulle att hon skulle få somna in stilla
Men ångrar så den tanken nu...vill ha dig här mamma...
Inte att jag vill att du ska känna smärtan cancern innebar...
utan detta är bara mitt ego
att jag skulle kunna få se dig står här framför mig eller
höra dig ropa " Hallå " med din goa röst när man klev innanför dörren därhemma...
Vila i frid mamma.... Älskar dig !!
7 kommentarer:
Tänker på dig...." behöver jag säga att tårarana rann, medans jag läste ditt inlägg " =(
Usch, tiden rullar så fort...
Känns som om det var igår man satt vid hennes sängkant, ena dagen var hon alldeles borta & tung andad, den andra "klarvaken" & skämtade gott ;)
Livet är orättvist !
Kram Nettan
Kan bara hålla med Nettan... Tårarna rinner.
Så bra skrivet.
Om du inte finner ett bra jobb efter dina studier så kan du altid skriva en bok.
Du kan det där med ord.
Kramar i massor. // Monica
Tänker på dig gumman.. tårarna rinner, va fint du skrivit :)
kramiz
Tänker på dig vännen. Det gör ont i mig när jag läser...
Varför varför?? Livet är så orättvist!!
Men jag håller med Slingersnok...
Du skulle kunna bli författare.
Kramar
Ja, men man är inte äldre än man gör sig Smurf eller ej...haha ;)
Ha en skön Pingst Helg !
Kram Nettan
Tänker på dig vännen... Vet väl känslan av att önska bort något och sedan ångesten över sin önskan.
Kände så när mamma inte var sig själv i slutet, för mig hade hon redan försvunnit då. Jag önskade då att allt skulle vara som förut annars kunde det kvitta...
Ångrade så dom tankarna efteråt.
Man lär sig leva med saknaden, det går inte en dag som jag inte tänker på henne.
Men var dag blir det lättare, jag lovar :-)
Ta hand om dig!
Kram Sofie
Jag fattar inte varför det alltid är likadant. Dom som vill leva och njuter av att finns, dom blir sjuka och försvinner i från oss. Medan gammla elak tanter som vill gå, dom sitter på hemmen och beklaga sig. Min x make hade en mormor som hade MS. Hob satt i rullstol var glad och lycklig ändå. Åkte på sina virmöten och annat sköj med sina vänner. Hon drogs plötsligt ifrån oss alla och ingen var förberedd på det. Och det kändes så hemskt. Sedan har han en Farmor som typ har velat lämna jordelivet i typ 30 år, hon sitter på hemmet nu och gnäller och klagar och vill bara bort. Varför kunde inte hon fått gå som ville, istället för hon som älskade livet och ville stanna ????? Så, ja livet är såååååå fruktansvärt orättvist. Men vi kan inte styra över det tyvärr. Tänker så oädligt mycket på dig och sina systrar och din pappa. SÄNDER MÅNGA STYRKE KRAMAR TILL DIG/ER. Och som sagt så håller jag med ovanstående inlägg. Du borde ge ut en bok. Åsas tankar och dikter eller dyl. Du har verkligen anlagen för skrivandet. Kram på dig Gumman
Skicka en kommentar